Igår var mitt första kvällspass sedan vi började ha öppet till 21 istället för 20.
Det såg ut ungefär såhär:
18:57 Äsch, det här är ju inte så farlig, en timme mer eller mindre? Spela roll.
19:57 Tar den här kvällen aldrig slut? Klockan har ju varit tre minuter i åtta i flera timmar!
20:15 Min kropp säger: Haha kul skämt, gå hem med dig nu.
20:17 Min kropp säger: Varför går du inte hem? Vad håller du på med? Det här är inte roligt längre!
20:42 En timme extra? Spelar ingen roll? STÖRSTA SKÄMTET I VÄRLDSHISTORIEN! En timme. Ett helt avsnitt av min favoritserie. Tiden det tar att äta upp fyra (ibland fem) 200 grams chokladkakor. En timme. Vet ni hur lång en timme kan vara egentligen? Flera dagar lång, faktiskt.*
21:12 Äsch, jag överlevde ju det här med. Herregud, så jobbigt var det ju inte.
Dagens förlopp:
14:00 Kommer till jobbet, inser att jag slutar vid 21. Känner för att gråta en skvätt.
15:00 Äter choklad för att överleva.
17:30 Chokladvärderna är farligt låga. Igen.
19:08 Jag kommer aldrig ta mig här ifrån levande
*Ej vetenskapligt bevisat men forskarna jobbar på det. Precis som tvättmaskinsminuter som aldrig stämmer med verklighetens minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar